+34 952 46 95 19 +46 8 510 620 26 +47 210 624 26                  

Sök bostad på Costa del Sol

Sök bostad

Om Spanien:

Det historiska Spanien från 216 f.Kr. till Francos död 1975

 

Olika underavdelningar:

Vad har format dagens Spanien?

Dom första bråkmakarna

Ordning och reda igen

Högkonjunkturen börjar

Återerövringen - “La Reconquista”

Kungaparet Fernando och Isabel

Habsburgsdynastin

Bourbonerna kommer till makten

Spanska självständighetskriget

Spanien under 1900-talets början

Första diktaturen

Spanska inbördeskriget

36 års diktatur under Franco

 

 

 

 

Vad har format dagens Spanien?

Vad har format Spanien till det land det är i dag? Och hur har landets historia påverkat och format spanjorerna till vad dom är idag? Låt oss titta in i historieböckerna och försöka bena upp och ge de stora dragen i Spaniens brokiga historia. Kanske hittar vi svaren eller åtminstonde några förklaringar. För oss som har valt att besöka södra Spanien är det därför extra intressant att känna till att de flesta minnesmärkena från denna spännande och ibland våldsamma historia finns omkring oss just i Andalusien. Det var  nämligen  Sevilla, Granada och Córdoba som ofta var centrum för de historiska händelserna av större betydelse. Låt oss därför börja vår korta resa i den långa spanska historien med just romarna.  Efter det andra puniska kriget, år 218-202 f Kr, mellan kartagerna och romarna startar romarnas segertåg. Den gamla bekantingen, kartagen Hannibal Erövraren, lämnar sina erövrade landområden i Spanien och tågar med sina elefanter och trupper över Alperna år 218 och hotar Rom men blir slutligen besegrad år 207 f. Kr. Samma år invaderar Rom den iberiska halvön och år 206 faller så kartagernas sista fäste i Cádiz. Största delarna av landet, framför allt dom södra och östra delarna, införlivas med romarriket och får namnet “Hispania Romana” (det romerska Spanien). Romarna blir nu Medelhavets obestridliga herrar men det skulle ta ytterligare två århundrandet innan hela landet var erövrat.  Det var första gången som landet var politiskt och kulturellt enat och under dessa sex århundraden förändrades landet radikalt. Romarna förde med sig sitt latinska språk som idag är grunden till alla språkgrupper, utom baskiskan, som idag talas i Spanien. Rättssystemet, arkitekturen och bygnadskonsten är andra arv som härrör från denna tid och som i många fall ännu används.

 

Dom första bråkmakarna

Sextiosju år innan det romerska riket föll,  invaderades Spanien, år 409 e Kr, av blonda barbarer från germanska stammar i norra Europa - alaner, vandaler och sveber - som i massor kom farande över Pyrenéerna. Romarna, vars rike i Rom hade erövrats av västgoterna, gav ej mycket motstånd  och den spanska befolkningen var ganska fredligt sinnade och gav sig utan större stridigheter. Alanerna blev sedan tillbakaslagna av vestgoterna, ett kristet folk som hade en hel del affärer ihop med Rom, och som hade haft sitt lilla rike koncentrerat runt Toulouse i Frankrike. Dom började  få svårt att behålla sin makt där och gjorde ett  kortlivat och missslyckat försök att återerövra Spanien  till romarriket. Vandalerna fick inte heller någon långvarig framgång och gav till slut upp krigandet i södra Spanien och flyttade sina intressen till nordafrika. Efter sig lämnades områden som dom under 25 år plundrat och bränt på sin väg. De gav också  trakten namnet Vandalusien och någonstans senare på vägen genom historien försvann V:et och vi fick vårt nuvarande Andalusien. Om inte ovanstående förklaring om Andalusiens namn är rätt så vill jag ge en annan variant: Helgonet Lucia, från 200-talet och Syracusa, vandrade runt på jorden och letade efter paradiset. Då hon kom in och såg dalgången vid Guadalaquevir, kände hon det var så vackert, att hon tyckte sig höra Herrens röst säga åt henne: “Anda Lucia” (stig på Lucia). Denna version berättade min vän och författarkollega Olle Jacobsson för mig och jag kan inte motstå den!

 

Ordning och reda igen

Sveberna var nu dom enda barbarer som fanns kvar i Spanien. Just när  dom var nära att ta över hela landet dök västgoterna  upp i landet. Västgoterna tränger sig in i Spanien från norr och resultatet av denna invasion blev skapelsen av det västgotiska riket år 417, med Toledo som huvudstad. I den utmärkta boken  “Spaniens histora” skriver en av författarna, Sven Ingemar Olofsson, att “för första och enda gången i Spaniens historia kom därmed ett kanske ursprungligen från Sverige emanerande folk att i fråga om politik och samhällsdanande inträda i halvöns utveckling”. Det är väl en trevlig tanke. Vi kanske har bidragit till Spaniens utveckling och det skulle ta oss mer än 1500 år innan vi skulle komma tillbaks till landet! Som turister och husägare på Costa Blanca och Costa del Sol. Västgoternas öde som herrar över Spanien  bestämdes så småningom 450 mil därifrån, vid Röda havets strand, av en man som trodde han var Guds sändebud på jorden. Det var Mohammed som utövade doktrinen om “Det heliga kriget”. Hans efterföljare gav sig iväg från Arabaien efter hans död år 632 och vid slutet av 600-talet hade deras ättlingar bl a erövrat hela norra Afrika och väntade nu bara på rätt tillfälle att via Spanien komma åt Europa för sin muslimska lära.

 

Högkonjunkturen börjar

Deras Spanienvistelse skulle komma att vara i nästan åttahundra år. Hur gick det då till? Året var 711 och en f..d slav, en berber vid namn Tariq ibn Ziyad gick med en armé på 7.000 man över sundet vid Jabal Tariq (senare ändrat av kristna tungor till Gibraltar) och efter sju års fälttåg härskade araberna i det som idag är Spanien och Portugal. Araberna skulle dock aldrig lyckas med att erövra hela Spanien. De fattiga folken i bergstrakterna i norr fick vara i fred och det var därifrån som motattacken senare skulle sättas in. Morerna kallade sitt nya land för Al-Andalus. Från allra första början blev det moriska Spanien täckt med myter och legender, lite grand som en saga ur “Tusen och en natt”.  Det moriska väldet, länge med centrum i Kalifatet i Córdoba, utgjorde en kulturell storhetstid. Otaliga minnesmärken vittnar om det, framför allt det praktfulla borgområdet Alhambra i Granada och moskéen i Córdoba, som är den största och mest praktfulla moskéen i världen tillsammans med den i Mekka. Córdoba byggdes ut och hade till slut 500.000 innevånare, 500 moskéer, 300 allmänna bad och 75 bibliotek. Det blev en av Europas vackraste huvudstäder. Konst och vetenskap blomstrade och universitetet i Córdoba var världens förnämsta där studier och  forskning inom medicin, matematik, filosofi, astronomi och arkitektur blomstrade. Här utfördes på 1000-talet världens första starroperation med hjälp av ett fiskben.. Araberna var vid denna tidpunkt klart världsledande inom vetenskap och filosofi.  Dom satte också fart på produktionen av oliver, sockerrör, dadlar, dom började utvinna guld och silver från bergen och byggde stora sidenväverier Under 900-talet var Spanien ett av Europas rikaste och mest tättbefolkade länder och var ända till 1100-talet det vetenskapliga centrat i den moderna världen. Nu las också grunden till många seder och bruk som vi fortfarande idag ser resultatet av . Bl.a i det spanska språket som har kvar ca 2.000 ord från arabiskan.

 

Återerövringen - “La Reconquista”

Redan några år efter den moriska erövringen inleddes från bergstrakterna i nordost den kristna återerövringen, “la Reconquista”. År 910 hade de kristna (“los cristianos”) återerövrat den nordvästra och nordöstra delen av Spanien. År 1150 var halva Spanien återerövrat av de kristna, däribland Valencia och Zaragoza, och år 1139 utökades den iberiska halvön med ytterligare ett självständigt land. Det var ett barnbarn till kung Alfonso VI som utropade landskapet Portugal till det självständiga konungariket Portugal. Morernas välde i Spanien blir mindre och mindre. År 1236 faller deras huvudstad Córdoba och 1248 också Sevilla. Nu finns bara i det moriska riket kvar konungariket Granada där Murcia och Malaga ingick och dom skulle araberna inte släppa förrän långt senare. Det är också nu som morerna bestämmer sig för att bygga en ointaglig fästning i staden  Granada med höga släta murar på utsidan och som en saga ur “Tusen och en natt” på insidan. Precis som den islamska kulturen ser på bostaden och som vi än idag ser spår av i den moderna spanska byggnadstekniken med bland annat en “patio” på baksidan av bostaden. Det är ett arv från den moriska tiden. Detta idé blev byggstarten för sagoslottet Alhambra som skulle  ta 183 år att färdigställa och som idag har över 2 miljoner turistbesökare per år.

 

Kungaparet Fernando och Isabel

År 1474 avled den ineffektive kung Enrique IV (både politiskt och fortplantningsmässigt) utan att lämna någon arvinge efter sig. De två som då kunde ärva tronen var Isabel - hans halvsyster - och Juana la Beltraneja - kvinnan som han påstod var hans dotter men som ansågs av motståndarsidan vara ett resultat av ett snedsprång av Enriques fru med en medlem av hovet. Det behövdes ett krig för att avgöra den saken. Kriget slutade den 1 mars 1476 då Isabels styrkor under ledning av maken Fernando besegrade Juanas trupper. Det var också samma år som  Fernando besteg tronen i Aragón. De båda kristna staterna  förenades och så föddes nationen  Spanien. En av Fernandos och Isabels mest bejublade samarbeten var den tioåriga kampanj som kulminerade i krigssegern mot morerna. Under “los reyes catolicos”, det katolska kungaparet Fernando av Aragonien och Isabel av Kastilien, fullföljdes Spaniens slutliga befrielse från morerna. Kungariket Granada, den sista återstoden av det moriska väldet, föll i januari 1492 och det långa inbördeskriget i Spanien var slut.

 

Habsburgsdynastin

Vid Fernandos död 1516 ärvdes tronen i hans rike Aragonien av hans dotter Juana. Hennes sinnessjukdom, troligen schizofreni, gjorde att hon inte klarade jobbet som regent. Fernandos och Isabels dotterson Carlos I från kungahuset Habsburg i Österrike, fick därför i praktiken sköta regerandet. Han är mera känd som Karl V, tysk-romersk kejsare under åren 1516-1556 (ej att förväxla med Karl den store). Carlos I kom till Spanien som kung 1517 utan att tala varken spanska eller tyska. Med honom startar nu också Habsburgsdynastin i Spanien. Han abdikerade 1556 och svårt giktbruten och sjuk  drog han sig tillbaks med sina religiösa grubblerier till klostret Yuste i Extremadura där han dog den 21 september 1558.  Under honom som kejsar Karl V och än mer under hans son Felipe II (1556-1598) utvecklades Spanien till en världsmakt. Den spanska världsmakten bestod nu av länderna i Europa där Belgien, Luxembourg och Nederländerna, flera italienska stater, delar av Frankrike och norra Afrika, Kanarieöarna, Österrike och bitar av Tyskland ingick. Kronan på verket blev när kungariket Portugal invaderades 1580 och införlivades året därpå  med Spanien. I Amerika fanns kolonierna i Syd- och Mellanamerika samt Filippinerna. Felipe II:s rike var det mäktigaste i världen med över 20 miljoner undersåtar bara i Europa. Det dröjde emellertid inte länge förrän detta väldiga rike började knaka i fogarna. Felipe II:s fanatiska katolicism och protestantismens framgångar i norra Europa (år 1560 var de starkaste makterna i Europa - Spanien, Frankrike och Österrike - katolska) ledde till förödande krig i Nederländerna (nederländska frihetskriget). Försöket att med den “oövervinnerliga armadan” - 130 fartyg och 29.000 män -  kväsa England 1588, som börjat bli en konkurrerande makt på haven, slutade med katastrof. Felipe II dog den 13 september 1598 vid 71 års ålder och efter 42 år vid makten.  Det var stora problem med arvsföljden efter Felipe II och det höll på att bli ett hastig slut på Habsburgsdynastin. Efter att hans enda son i första äktenskapet hade dött fick han bara flickor och dom fick inte regera. Först i sitt fjärde äktenskap fick han äntligen en ny son som blev hans efterträdare. Under 1600-talet miste Spanien alltmer av sin ledarställning i Europa. Av flera skäl varav ett var dåliga regenter. Felipe II:s son Felipe III (1598-1621) samt Felipe IV (1621-1665) var helt odugliga som kungar och efterföljaren Carlos II (1665-1700) hade så svår epilepsi att han inte var att räkna med. Samtidigt utgör 1600-talet den spanska litteraturens och konstens gyllene sekel. När det  s.k. “Trettioåriga kriget”, som varade mellan 1618-1648, slutade med den Westfaliska freden  fick Spanien lämna ifrån sig Holland. År 1668, efter 88 år som spansk besittning, fick Portugal åter tillbaks sin självständighet. Spanien och Portugal skulle aldrig mera komma att bli förenade. Fast drömmen om en återförening med Portugal som en enhet i de traditionella regionerna kom att bli kvar ända till vårt århundrade.

 

Bourbonerna kommer till makten

Den sista habsburska kungen Carlos II var mentalt efterbliven och dog i november 1700, bara drygt 30 år gammal. Han hade i sina två äktenskap inte fått några barn så det fanns plötsligt ingen arvtagare till den spanska tronen och Habsburgsdynastin i Spaniens historia var slut. Nu började en frenetisk maktkamp om den spanska tronen. Felipe IV, Carlos II:s far, hade i sitt testamente föreskrivit att om ej några barn blev födda i sonens äktenskap, skulle rätten till tronen gå till kejsar Leopold av den österrikiska släkten Habsburg. På sätt hade kung Felipe IV försäkrat sig om att makten skulle stanna i släkten. Dock krävde den franska kungen att kronan skulle sitta på en fransman p.g.a ingifte i den spanska kungafamiljen. Frankrike var nu dessutom ansett som Europas bäst organiserade land och det var ett bra argument för en fransman på tronen. Efter en hänsynslös maktkamp bestämde sig den svårt dödssjuke kungen att gå förbi både habsburgarna och Ludvig XIV och gav tronen till en helt neutral fransk adelssläkt. Tyvärr dog denne tronpredentent inom kort. Till slut utnämnde kungen, på sin dödsbädd, och efter kraftig övertalning från ärkebiskopen av Toledo, kardinal Portocaverro, den franske hertigen av Bourbon, Filip av Anjou, till kung av Spanien. Arvtagaren till det spanska riket var endast 17 år gammal och  sonson till Ludvig XIV och hans spanskfödda drottning María  Teresa. Han kröntes i Madrid  till Felipe V.  Testamentet var avsett som en garanti för en fredlig framtid för Spanien men det fick precis motsatt effekt. Österrike, England, Holland och Portugal kunde inte tåla att maktbalansen rubbades genom Frankrikes och Spaniens sammanknytning. Det var precis vad den franske kungen Ludvig XIV önskade och det var lätt för honom att manipulera den unga släktningen som nu satt på den spanska tronen.  Den siste spanske kungen av familjen Habsburgs  död  gav upphov till ett storkrig, det spanska tronföljdskriget, som varade från 1701 och slutade först 1713 genom freden i Utrecht. Det fick i Spanien formen av ett inbördeskrig och ännu en gång blev de regionala områdena i Spanien splittrade i två läger som var och en höll på den ena eller andra sidan. I kriget förlorade Spanien  därvid samtliga sina europeiska lydländer och måste dessutom avträda Gibraltar och ön Menorca i Medelhavet till England. Nu bestod riket Spanien i Europa bara av landet på den Pyreneiska halvön. Stormaktstiden i Europa var nu definitivt slut för alltid. Detta blev början på Borbónernas dynasti som i direkt nedstigande led når fram till dagens kung, Juan Carlos av Borbón. Felipe V byggde också under sin kungatid det nuvarande kungliga slottet, Palacio Real. På grund av en obotlig sinnessjukdom  fick Felipe V lov att abdikera till förmån av sin son som blev krönt till Fernando VI. Under hans tid som kung fick Sverige sin första ambassadör i Spanien. Det var Per Axel Fleming som 1743 installerade sig i Madrid som ett bevis på en förbättring av relationerna mellan de båda länderna.  Sinnesjukdomen gick i arv till den nya kungen så han fick redan efter bara 13 år lämna över till sin bror som tog namnet Carlos III. Nu kom äntligen en riktig kung, varken sinnesjuk eller religiöstg rubblande. Carlos III är en av de bästa kungar som  Spanien någonsin haft. Han gjorde mycket för Madrid och gjorde staden till en modern europeisk huvudstad. Fram till nu var Spanien förskonat från krig. Carlos III dog 1788 och efterträddes på tronen av sonen Carlos IV som på nytt var en riktig nolla i den spanska kungaraden. 1789 utbröt den franska revolutionen och det började bli oroligt igen ute i Europa. Man rustade för krig och Spanien kunde inte hållas utanför.

 

Spanska självständighetskriget 

I 1700-talets många krig deltog Spanien konsekvent på Frankrikes sida. Det ändrades radikalt efter franska revolutionen då Spanien istället inledde krig mot Frankrike. Detta i sin tur slutade dock med en fredlig allians mellan länderna. Men på nytt skulle spanjorerna byta sida. Efter mer än två århundranden av isolering från resten av Europa blev Spanien invaderade av fransmännen i början av 1800-talet. När Napoleon tvingade den spanske kungen att abdikera och satte in sin storebror José Bonaparte, som kung år 1808 ledde detta till ett nationellt uppvaknande i Spanien av sällan skådat slag. Motståndet organiserades i form av ett frihetskrig som Napoleon aldrig kunde rå på. Detta visades klart och tydligt i vad som kallas för “det spanska frihetskriget”, där Galicien, Baskien, Kastillien, Aragonien, Katalonien och Andalusien gick på den franske inkräktaren med en kraft och kampvilja som bevisar, att hur olika dom än kände sig mellan sina respektive regioner, så var utlänningarna ändå mer olika och främmande för dom. Dom kände sig som ett enat land mot inkräktaren och det var något nytt i den spanska historien. Dock ska, i sanningen namn erkännas, att de hade inte klarat av det utan hjälp. Hjälp kom från England och framför allt trupperna som leddes av general Wellington. 1814 hade spanska och engelska trupper under ledning av överbefälhavaren general Wellington drivit ut fransmännen ur Spanien och för att undvika att de allierade trupperna skulle tränga in i Frankrike abdikerade Napoleon som regent i Spanien och frihetskriget var slut efter sex års hårda strider. Gamle kungens son, Fernando,  befinner sig i landsflykt i Frankrike och får en förfrågan om han vill komma “hem” och bli kung. Han måste lova att då regera efter den nya konstitutionen. Han bedyrar att han ska följa reglerna, kommer hem till Spanien och tar namnet Fernando VII och sen struntar han totalt i konstitutionen och det blir på nytt kaos i landet och nu kommer det riktiga eländet att börja.  Kungen dör 1833. Han hade inte lyckats få någon manlig tronföljare och därför hade dottern, Isabel, utsetts till tronföljare efter att han för säkerhets skulle infört kvinnlig arvsrätt till kronan strax innan hon föddes.  Problemet var att hon bara var tre år gammal vid pappa kungens död. Det löstes genom att kungens gemål María Cristina regerade fram till prinsessans myndighetsålder. Kungens bror, Don Carlos, hade hela tiden hoppats att få ärva sin bror och ville inte acceptera beslutet. Det var inte bara frågan om en kamp mellan två släktingar. Det var i högsta grad en klasskamp mellan det liberala blocket, kallade “isabeliner” och de konservativa som kallades “carlister”. Don Carlos enda möjlighet var att med våld försöka erövra kronan och nu utbröt det första av tre fruktansvärda  inbördeskrig eller de s.k “Carlistkrigen”. Vad hände då med den lilla prinsessan Isabel? För att förhindra att någon utomstående skulle sätta sig på Spaniens tron så var den enda utvägen att myndigförklara Isabel i förtid och hon blev drottning år samma år trots att hon bara var 13 år. Hon tog namnet Isabel II och regerade mellan 1843-1868. Hon blev de stora skandalernas drottning och skulle ha varit älskad av skvallertidningarna om dom funnits. Hon var fruktansvärt materialistisk och skulle bara tjäna pengar på alla seriösa men framför allt oseriösa sätt. Ett exempel som visar hennes girighet är när hon köper upp billig mark och sedan ser till att järnvägen dras fram just över hennes mark som då har ett helt annat pris för järnvägsbolaget. Om ni någon gång undrar över varför järnvägen är så mycket krokigare än i Sverige så beror det på att Isabel krävde att den skulle gå fram just där hon ägde mark och så blev det som det blev, nämligen krokigt! Som drottning var hon närmast värdelös men som kvinna och “femme fatale” var hon en stjärna.  Trots att hennes man var impotent så lyckades hon med konststycket att föda nio barn. Fantastisk kvinna, eller hur? Högerflygelns ledare och sedemera diktatorn, generalen Ramón María Narváez blev den som i själva verket styrde landet. Han var född utanför Granada (andalusier som så många av Spaniens stora män och kvinnor) och under hans diktatur skapades också civilgardet Guardia Civil, vars uppgift då var att bevaka vägar, småbyar och storstädernas omgivningar samt för att hjälpa till att hålla allmän ordning i landet. År 1875 blev en av de nio barnen till Isabel ny kung med namnet Alfonso XII. Efter alla de problem  som varit hoppades man mycket på den nya kungen. Han dog tyvärr år 1885 bara 27 år gammal och efterlämnade bland annat en gravid  drottning. På nytt blev det problem med för unga tronarvingar. Drottningen födde en välskapt pojke och hans mamma, drottning María Cristina, blev hans förmyndarregent. Slutligen vid 18 års ålder kröntes han, år 1902,  till Alfonso XIII och han var den nuvarande kungens farfar. Vi börjar nu närma oss den  moderna epoken i spansk historia. De napoleonska krigen ledde till försök att liberalisera Spaniens styre, men mer än något annat karaktäriseras landets historia från denna tid fram till inbördeskrigets slut 1939 av inre splittring och ekonomisk nedgång. De sista resterna av det forna imperiet - Kuba, Filippinerna, och Puerto Rico - förlorades 1898 efter det spansk-amerikanska kriget som varade endast tre månader mot Förenta staterna. I och med freden, som slöts i Paris den 10 december 1898, så upphörde Spaniens stora välde bortom haven precis som deras makt i Europa efter Napoleonkrigen. Den spanska stormaktstiden som startats en oktoberdag 1492 var nu över för alltid. I gengäld sökte man en ny maktsfär i Marocko. De illa ledda krigen där förvärrade de inrikes motsättningar som den begynnande industrialiseringen skapat. Anarkiströrelsen fick ett starkare stöd i Spanien än i något annat land i Europa.

 

Spanien under 1900-talets början

När nuvarande kungens farfar, prins Alfonso, den 17 maj 1902 svor kungaeden som Alfonso XIII infor parmalamentet “Las Cortes” var det början på en ny epok i Spaniens historia. Alfonso XIII var endast 16 år gammal när han blev kung och blev till en början mycket populär bland sitt folk. Detta vände i slutet av hans regeringstid och han blev allmänt hatad av nästan alla samhällsgrupper, mycket beroende på att hans regeringstid blev fylld av intriger, stridigheter, våld och omstörtningar. När det första världskriget utbröt i augusti 1914 kom Spanien i en besvärlig lojalitetssituation vilket fick regeringen att försöka få Spanien att förbli neutral till varje pris. Detta lyckades och Spanien inträdde aldrig i detta krig. Detta trots att historien visat att Spanien gärna laddar kanonerna och drar i fält. Spanien skulle komma att bli ett av de få länder i Europa, tillsammans med bl a Sverige, som lyckades hålla sig utanför båda världskrigen. Åren 1918-1923 kännetecknades av konflikter och stridigheter. Flera politiska grupperingar började göra uppror i olika delar av Spanien. 1921 blev också Marocko ett problem. Araberna, under ledning av Abd el Krim, försökte och lyckades ta tillbaks en del av sitt land i ett krig med enorma förluster för spanska armén. På kort tid lyckades Spanien mobilisera 140.000 egna soldater och med hjälp från den franska armén kunde spanjorerna åter ta tillbaks de förlorade områdena och återställa ordningen.

 

Första diktaturen

För att förhindra ett anarkistiskt maktövertagande tog general Primo de Rivera, med kungens (Alfonso XIII) gillande, makten 1923 genom en militärkupp och den 15 september samma år gav kungen honom i uppdrag att bilda regering. Diktatur infördes för första gången i Spaniens historia. Monarkin behölls (efter italiensk förebild - Mussolini hade gjort ungefär samma sak 1922 med kung Viktor Emanuel III) med Alfonso XIII som formell regent. Det första som Primo de Rivera gjorde var att få slut på terrorverksamheten i landet och få en viss allmän ordning. Det andra, och kanske det viktigaste, som den nya regimen gjorde var att få slut på det marockanska kriget. I striderna deltog en man som nu för första gången låter höra tala om sig. Det var mannen som sedan under knappt 40 år skulle hålla Spanien i ett järngrepp av aldrig tidigare skådat slag. Det handlar om majoren och  sedemera generalen Fransisco Franco.  Regimen under Primo de Rivera gynnades till en början av goda ekonomiska världskonjunkturer och fördelen att ha stått utanför det första världskriget.  När de goda tiderna 1929 vände i dåliga tider vände sig också folket mot diktaturen. Efter sju och ett halvt år som Spaniens diktator tvingades Primo de Rivera den 28 januari 1930 att  återlämna makten till kungen och avgå. Kung Alfonso hade dock nästan inget stöd hos folket och avsade sig kronan och makten i landet. Den 14 april 1931 lämnade han Spanien, ombord på kryssaren “Principe Alfonso”, och gick i ”frivillig” landflykt. Republik utropades samma dag.

1932 gjorde general Sanjurjo, samme man som några år tidigare hjälpt till att införa republik, ett misslyckat försök till statskupp i Sevilla och blir först dömd till döden som sedan ändras till livstids fängelse. Han blev benådad ett år senare och landsförvisad. Hans kuppförsök ledde till nyval 1933 där kvinorna för fösta gången fick rösta. Högern fick stor framgång och den höger-centerregering som bildades leddes av Alejandro Lerroux. På natten den 6 oktober 1934 försökte Kataloniens regering göra en statskupp men blev dagen därpå övermannade av militären. Betydligt allvarligare blev det uppror som de asturiska gruvarbetarna gjorde. Försedda med vapen, som dom stulit i gevärsfabriker, tog dom kontroll över Oviedo och nästan hela provinsen. Regeringen vände sig till överbefälhavaren i Spanien och bad om militär hjälp. Gissa vad ÖB hette? General Fransisco Franco kom på nytt att spela en framträdande roll. Han sände sina vältränade styrkor från spanska främlingslegionen i Marocko samt några spanska trupper från regementen i Marocko under befäl av överste Yague. Striden blev blodig och lång. Efter tio dagar lyckades Yague med sina specialtrupper ta staden Oviedo och kväsa upproret. Striderna blev häftiga med många skadade och döda. Dessutom hade fälttåget gett stora materiella skador på  många gamla kulturbyggnader.  Efter två år av socialiststyre följd av två år med borgerlig regering blev det till slut nödvändigt med nyval. Vid nyvalet den 16 februari 1936 förlorade högerpartiet, med José Calvo Sotelo i spetsen, sin regeringsmakt. Valets vinnare var folkfrontspartiet Nationella Fronten. När denna regering övertog  makten blev det en chock för de konservativa Spanien. Precis som 1934 då vänsterpartierna hade försökt göra uppror när högern segrade gjorde nu högergrupperna revolt. Man gjorde allt för att förhindra ett socialist/kommunistiskt maktövertagande, t.o.m försökte man få valet ogiltigförklarat med hänvisning till valfusk. General Franco erbjöd militär hjälp om den tillfälliga premiärsministern skulle välja att utropa inbördeskrig istället för att överlämna makten. Men den politiska högerledningen avvisade hans förslag.   Vänsterkoalitionen visade sig helt ur stånd att upprätthålla allmän ordning efter valsegern. Falangistpartiet, grundat efter fascistiskt mönster 1933 av diktatorn Primo de Riveras son Juan Antonio, hade inte erhållit ett enda mandat i valen men fick nu en stark tillströmning. Under våren 1936 dör 200 människor i strider på gatorna mellan höger och vänsteranhängare. I det tysta började generalerna planera en statskupp. Den nya premiärministern Azana såg till att de generaler som ej var att lita på flyttades till avlägsna poster. Detta drabbade bl.a Franco som efter valet förflyttades till Kanarieöarna. Mordet på högerpolitikern och förre finansministern Calvo Sotelo den 13 juli 1936, som begicks av en grupp ej tjänstgörande poliser, utlöste en sedan flera månader planerad militär resning. Politiker och militärer från extremistorganisationen Falangen på den politiska högerkankten träffades på ett hemligt möte i Madrid i mars 1936 och gjorde en överenskommelse att stödja en militär resning om denna blev nödvändig. Ledarna var generalerna José Sanjurjo och Emilio Mola. Enligt Mola, skulle det bara behövas ca 2 veckor för att få total kontroll över landet. Det skulle senare visa sig vara en alldeles felaktigt kalkyl. Sanjurjo, som fanns i Portugal i exil efter sitt misslyckade kuppförsök 1932, skulle bli befälhavare på fastlandet. Molas skulle sköta alla förberedelser och planering av revolutionen och slutligen skulle Franco ansvara för upproret bland trupperna i Marocko. Franco var dock stationerad på Kanarieöarna och det skulle bli Francos handgångne man, överste Juan Yague, som först tog befälet i Nordafrika i väntan på Francos ankomst. Så var planerna upplagda. General Franco var en mycket högt respekterad person och f.d överbefälhavare under den tidigare borgerliga regeringen och när han först blev tillfrågad kunde han inte bestämma sig. Han var osäker in i det sista om en militärkupp skulle lyckas. Franco hade under “de två högeråren” 1933-35 samarbetat med arméministern Gil Robles angående omorganisationen av den spanska armén och som chef för främlingslegionen i Marocko var han mannen som Mola och Sanjurjo abslolut måste ha på sin sida. Kuppmakarna hade en del tur också. General Mola blev under försommaren 1936 förflyttad av regeringen till en hög post i Pamplona i norra Spanien och från denna strategiska position började han på allvar planera för kuppen.  Den 11 juli lämnade flygplanet “Dragón Rapide” (snabba draken), chartrat av mallorcabon och sprit- och cigarettsmuglaren Juan March, ett flygfält utanför London med avsikt att landa på Kanarieöarna. Det blev en kringgående och omständig resväg allt med avsikt att förvilla. Det var otroligt viktigt att inte “läcka” vad som planerades. Den 15 juli ger Franco sitt definitiva besked till general Mola. Han stöder en militärresning till hundra procent.

 

Spanska inbördeskriget

Det började i Nordafrika. Klockan fem på morgonen den 18 juli 1936 gjorde en arméförläggning i Melilla i Marocko  uppror och arresterar eller avrättar sina republikanska kollegor. Dagen efter gör flera andra militärledare samma sak runt om i Spanien. Sevilla faller först och sedan stad efter stad i resten av Andalusien. Den 20 juli 1936, kan man se tusentals Madridbor  med vapen i hand. Det spanska inbördekriget har startat. Franco gör uppror på Kanarieöarna och efter en snabb seger organiserar han snabbt  verksamheten  och den l9 juli landar han i Marocko och installerar sig i Tetuán. Han gör resan civilklädd och med falskt diplomatpass. Den 12 september sammanträder ledningen för La Junta de Defensa Nacional  (regeringen för landets försvar) i Salamanca och väljer Franco till överbefälhavare för samtliga rebellstyrkor.  Det var alltså fasciströrelsen som valde Franco till ledare efter att kuppen startat. Det säger oss bl a att det inte var  Franco som ensam skapade den spanska fascismen. Franco var snarare en produkt av den.

Kuppen blev dock endast delvis framgångsrik.  Många militärer, särskilt de yngre, förblev regeringen trogen och regeringen delade snabbt ut vapen till arbetarmilis. Snabbutbildning gavs i krigsföring och Spanien delas i två läger - med Franco eller mot Franco. På ena sidan stod  “adel, präster och borgare” samt givietvis nästan alla militärer och på andra sidan arbetarklassen och de intellektuella. Regeringssidan hade från början ett kraftigt militärt och ekonomiskt övertag, men ledningen var splittrad. Makten gled alltmer över till extrema vänstergrupper och rättsstaten upphörde att fungera. Nationalisterna behövde hjälp och fick det från både Hitler och Mussolini som båda gav Franco sitt stöd. De hundratals flygplan och tusentals soldater som sändes från Tyskland och Italien var det stöd som Franco behövde för att lyckas i sitt kuppförsök. Rebellerna skulle aldrig ha kunnat genomföra kuppen utan hjälp av tyska och italienska förstärkningar i form av soldater, teknisk hjälp, flygplan och framför allt krigsmateriel. Inte heller skulle republikanerna ha kunnat hålla stånd så länge utan hjälp av Ryssland och den internationella brigaden. Hösten 1936 bestämmer sig Sovjet att ge sitt stöd till republikanerna. Vapen och material sändes till Spanien och i oktober kom de första stridsvagnarna och hundratals flygplan. Under 1936 gjorde nationalisterna två allvarliga försök att attackera huvudstaden Madrid men blev båda gångerna tillbakaslagna. Andra gången, den 28 oktober 1936, berodde det till stor del på den internationella brigaden som tidigt på morgonen hade anlänt till Madrid. De internationella brigaderna bestod under inbördeskriget av ca 40.000 frivilliga från 53 länder som slogs på republikanernas sida mot Francos nationalister. Av dessa kom 500 från Sverige varav ca 200 dog i skyttegravarna eller på slagfältet. Det spanska inbördeskriget hade börjat och under de tre år som kriget varade skulle ca 600.000 - 800.000 människor mista livet. Den 1 oktober 1937 väljer regeringen enhälligt Franco till spansk statschef i de ockuperade områdena  med diktatoriska befogenheter. Vad gör då Franco? Jo, han tar bort republikens försök att ge självstyre till olika regioner och inför ett enda språk och en enda fana i Spanien. Han avbryter den socialisering  som republiken startat samt annulerar alla  reformer som införts. Genom detta får medel- och överklassen “vatten på sin kvarn” och ger honom sitt helhjärtade stöd. Han blir frälsaren som ger tillbaks det som socialisterna/kommunisterna tog ifrån dom. Franco kallade sig “Generalissimo” (stora generalen) och “Caudillo” (ledaren). “Lag och ordning”, var det budskap som Franco predikade för sina landsmän. Resultatet blev terror där nattliga raider med omedelbara avrättningar var vanliga. Alla som misstänktes för att ha “fel” åsikter dödades och massmord var vanliga. Tiotusentals mördades utan rättegång.  På nätterna kom ibland nationalisttrupper och väckte upp folk med förklaringen att “de skulle ta en promenad”. De togs ut på gatan varefter dom brutalt skjöts ned och lämnades kvar i dikena. Eller dom fraktades bort  i väntande lastbilar som förde dom till undanskymda platser i utkanten av samhället där dom avrättades. Dom begravdes i massgravar som dom ibland fick hjälpa till att gräva innan dom kallblodigt mördades.  Allt gjordes, enligt Franco,  i republikens namn. Den 27 mars ger Madrid slutligen upp och den 31 mars 1939 tågar Franco in i Madrid som segrare i detta blodiga inbördeskrig som nu äntligen tar slut.

 

36 års diktatur under Franco 

 

Den 1 april 1939 avblåstes striderna efter en fullständig seger för Francosidan. Franco blev nu officiellt “el caudillo” (den store ledaren och  kollega med “Der Fuhrer” i Tyskland och “il Duce” i Italien).  De regeringstrogna behandlades mycket hårt. Kriget hade djupt splittrat det spanska folket och ingenting gjordes för att underlätta försoningen mellan ”de två Spanien”. Vem var då denna man som skulle få en sådan enorm makt över sitt land och sina landsmän. Fransisco Franco Bahamonde föddes 1892 på flottbasen El Ferrol i Galicien. Han kom från en familj med bakgrund inom flottan och hans dröm var att komma in på sjökadettskolan. Hans ansökan avslogs dock och Fransisco blev tvungen att söka in till infanteriakademin i Toledo. Han var då 15 år gammal och med sin pipiga röst och kortvuxna person blev han ofta mobbad av sina studiekamrater.  Hans studieresultat var dåliga, han blev bara 251:a kadett bland totalt 312. Efter fullgjord utbildning sökte han sig till Marocko, där han mycket snabbt avancerade i graderna. Han erhöll 13 medaljer för ledarskap, disciplin och mod. Han blev, 33 år gammal, till slut historiens yngste general efter Napoleon. Han var som person, helt olik Hitler och Mussolini. Ingen utstrålning och karisma som sina kollegor och dessutom en urusel talare. Var inte språkkunning, hade inte sett någon annat land än Spanien, och framför allt hade han kanske bara en tredjedel av befolkningen på sin sida. Han hade dock en mycket stark sida. Han var en duktig politiker och en slipad taktiker och det visade han ofta under sina nästan 40 år som diktator. Han var också ett katolskt mycket gott föredöme genom sin livstil. Djupt religiös, rökte inte, drack måttligt, var aldrig intresserad av andra damer än sin hustru Carmen som han gifte sig med vid 31 års ålder. Han var närmast skygg och visade sig aldrig ute om det inte var i samband med officiella plikter. Hans livsåskådning och värderingar var helt centrerade kring det militära. Patriotism, tron på ett enat Spanien, fientlighet mot politiker och överdriven känsla för heder, integritet, order och disciplin. Framför allt var det disciplin som var hans ledstjärna och detta kom att påverka Spanien mycket under hans period som diktator.  Nu kom en fruktansvärd tid för hans motståndare som inte hade hunnit fly ur landet. Över två miljoner fängslades och avrättningarna var många. Dom som varit mot honom fick inga arbeten och deras änkor ej någon pension. Nämnde någon hans namn offentligt blev den straffad med motivering att det kunde vara något negativt. Hans republikanska anhängare däremot, fick poster inom offentliga förvaltningar och myndigheter och den statliga byråkratin växte lavinartad.  Polisen, i form av de hatade “Policia Armada” och “Guardia Civil”,  blev hans verktyg för att rensa upp och rädslan för diktaturens metoder blev också ett av skälen till hans mångåriga absoluta makt. Franco gav kyrkan tillbaks en del priviligieger som hade försvunnit. Jesuitordern återuppstod och kyrkan blev ansvarig för all utbildning i samhället. Under de närmaste 20 åren, d.v.s. ända fram till slutet av 1950-talet, skulle Spanien förfalla ekonomiskt och till slut vara ett ekonomiskt u-land i Europa. Den 29 september 1953 hände det som förde Spanien ut ur isoleringen på sin halvö, nämligen allianspakten med Förenta Staterna. Det underlättades av två händelser internationellt; Stalins död och valet av general Eisenhower som USA:s nye president.  Först år 1955 blev Spanien  medlem av FN och 1959 blev landet invalt i OECD som då hette OEEC. Inrikespolitiskt utgjorde landet en personlig diktatur utan utrymme för andra offentliga åsikter än dem som general Franco tolererade. Även kyrkan gav till en början sitt helhjärtade stöd åt diktaturregimen men började under 1960-talet stegvis propagera för social rättvisa. Trots de hårda åtgärderna mot meningsmotståndarna stöddes regimen länge av stora delar av det spanska folket. Detta berodde bland annat på minnet och besvikelsen efter republikens misslyckade försök med parlamentarisk demokrati på trettiotalet. Därtill kom det ekonomiska uppsvinget i början av 1960-talet som medförde påtagliga förbättringar av spanjorernas levnadsförhållanden. Den 20 november 1975 hände det som många inte trodde var möjligt. General Fransisco  Franco dog efter att ett läkarteam på tjugo personer försökt hålla honom vid liv in i det sista.  Fransisco Franco blev 82 år och hade  styrt Spanien med järnhand under 36 år. Han begravdes söndagen den 23 november i sitt mausoleum “Valle de los Caídos” (de fallnas dal) utanför Madrid. Det är en grotesk skapelse (designad av den kända båthamnsbyggaren José Banús) med en 262 meter lång underjordisk krypta och utanför på berget ett gigantiskt kors som är 150 meter högt. Tillsammans med Franco vilar här också grundaren av falangistpartiet, Juan Antonio Primo de Rivera.

Om Spanien - läs mer

Eiendomsmegler Norsk Real Estate Agent English
Följ Alamo på Facebook